Jag kallar han Chirac. Han tar illa upp. Potain, säger han, och berättar att hans farfar blev förolämpad av le President på 60-talet. Själv vill han till EU, efter att hans föräldrar har finansierat hans 6-månaders praktik hos NATO. I am lucky, påpekar han var femte minut.

Min Chirac bor i 14:e arrondissementet, norra delen (det är noga) i Paris. Nu sitter han på sin säng i Prenzlauer-Berg, röker hemrullade cigaretter och spelar tråkig loungehouse. Han slöddrar med kisande ögon om syndigt strandliv i Kroatien och om sömnfria nätter i Flemingsberg. När han berättar om sin sommarflört kisar han ännu mer, och hans Brie-engelska övergår i franska. Jag har svårt att bry mig, ljudet av karaktärslöst dj-runkande i 128 kbps gör mig apatisk.

Vi har druckit upp det sura vinet från 2003, klockan är 18.05.