Jag skulle kunna skriva spaltmeter om att jag ibland ryser när mannen i maskinen på skoltyska annonserar om nästa byte. Jag skulle kunna dregla respektlöst mycket om varför bajsgul egentligen är en vacker färg. Jag skulle kunna slänga ur mig dåliga skämt om hur mycket mer tillfredsställande det är att åka S75 än att dricka tysk latte, med sechsundachtzig procent mjölk, på Eberswalder Strasse.