Jag söker praktik i Peking. Jag vill ha något bureaukratiskt i det diplomatiska kvarteret. Där kommer jag sitta, har jag tänkt mig, i maktens avlyssnade korridoren, och titta ut över den skitiga ån som slingrar sig mellan FN-byggnaderna. Jag ska läsa Slottet av Kafka under lunchrasten och umgås med andra multikulturella twentysomethings.

Kan man äcklas av sig själv?

Vad händer när SIDA slutar langa pengarna till mig i mars och jag sitter där ensam i en skitig tredjevärldensetta, med ett elastisktband runt armvecket och ett CV fyllt av bokstavskombinationer?