Jag skriver en roman om mannen i vitt.

Jag köper ett hus i Gästrikland, en fallfärdig folkskola som jag renoverar i värsta neostataranda, allt för att hitta den rätta känslan. Jag köper en röd skrivmaskin i Sandviken och skriver ett drygt brev till ett låtsasförlag för att inte tappa sugen. Jag berättar för dem att min bok behandlar den postmoderna människans knappa känsloresurser, och tycker inte att det är det minsta pretentiöst. Jag sitter 33 dagar framför min skrivmaskin, äter sommargrönsaker och dricker lingonvin.

Jag ringer mobilsamtal till belgiska, franska och italienska kulturredaktioner och förklarar på SoFo-engelska varför just jag ska skriva en gästkrönika om en "stor" bok som snart släpps i Sverige. Jag busringer till svenska Big Brother-avhoppare och frågar om de vill fotas i vita kläder.

Jag skriver en sida om mannen i vitt, lite hexameter-urbant sådär, och drömmer om förlagsfester och hemma-hos-intervjuer med svartvita helkroppsfoton.

Jag vaknar varje morgon och ser min rostiga skrivmaskin ute på altanen.