Jag ville inte hamna med killen som satt mittemot mig med benen isär. Sista gången jag hade sett honom hade han läst en dikt om sin mishandlande pappa och om en prostituerad han hade knullat i Sichuan. Nu log han brett mot mig. Jag valde att para ihop mig med en tjej. Regissören kvicknade till. Han tror att jag är bisexuell. Han frågade mig om jag hade haft erfarenheter med andra tjejer när vi låg hemma på hans soffa och kollade på DVD. Jag ljög ihop något. Regissören kallar sina flickvänner älskarinnor och den jag fick träffa var väldigt ung, kanske 20.

Nu var jag del av ett par. Den andra halvan var omöjlig. Hon ville att vi skulle spela arga hemmafruar som drack vin på en bar och bitchade om våra män. Regissören såg oss, han kom fram och tyckte att vi skulle undersöka våra bisexualla erfarenheter. Men hon hade inga. Hon förklarade lite stelt att homosexuella relationer var, typ, likadana som heteroförhållanden med samma sockrade logik som Micheal Jacksons Black or White video.

När vi skulle upp på scen hade vi fortfarande inget förberett. Hon började hälla upp vin i våra påhittade glas när jag gav henne en hård kyss. Det var min första gång på scen men jag kunde vara helt still. Hennes ryggningar var tillräckliga för att hålla publikens intresse.

Jag kallar han Chirac. Han tar illa upp. Potain, säger han, och berättar att hans farfar blev förolämpad av le President på 60-talet. Själv vill han till EU, efter att hans föräldrar har finansierat hans 6-månaders praktik hos NATO. I am lucky, påpekar han var femte minut.

Min Chirac bor i 14:e arrondissementet, norra delen (det är noga) i Paris. Nu sitter han på sin säng i Prenzlauer-Berg, röker hemrullade cigaretter och spelar tråkig loungehouse. Han slöddrar med kisande ögon om syndigt strandliv i Kroatien och om sömnfria nätter i Flemingsberg. När han berättar om sin sommarflört kisar han ännu mer, och hans Brie-engelska övergår i franska. Jag har svårt att bry mig, ljudet av karaktärslöst dj-runkande i 128 kbps gör mig apatisk.

Vi har druckit upp det sura vinet från 2003, klockan är 18.05.

- Känner du till Mao Zedong? frågade Zhang idag när vi kokade te.
- Alla i världen känner till Mao, sa jag.
- I min hemstad har alla hans porträtt på väggen, sa Zhang. Folk säger - utan Mao inget Kina.

bx2