Staden ligger 100 km från den framkrypande öknen. Här torkar hud och snor. Hår blir spjutrakt och man får dagliga stötar från kranvatten, försäljerskor och taxidörrar.

- Vad heter han? frågar jag på nyårsfesten.
- Vet inte, svarar mannen som ser ut som en blandning av Runar och Orup. Jag kan bara hans nick.

Imorse bytte jag en knäve sedlar med Maos porträtt mot sedlar med Ho Chi Minh på, när jag hittade den enda banken som växlar RMB i Hanoi. Bankmannen pratade bra engelska och tog 10% för transaktionen. Han log som en fet liten buddha mot mig.

Min guidebok berättar att amerikarnarna försökte öppna ett hamburgarhak med det klatschiga namnet "Uncle Ho's Hamburgers" i Vietnam. Försöket var en flopp. Dom lyckades bättre med kycklingskedjan KFC, men nar koncernen försökte dra liknelser mellan den folkkära hjälten Farbro Ho och Överste Sanders blev Vietnameserna irriterade.
- Dom är inte alls lika; Ho Chi Minh var general.

Han är känd konstnär (framsida Newsweek!), borgmästare för Friedrichschain och händig. När han byggde om lägenheten hamnade hans säng ovanför mörkrummet. I mörkrummet framkallar han sina foton med tema Återföreningen. Det har han gjort i femton år nu, han verkar inte tröttna. Man kan tydligen använda den tyska fanan på fler än 41 sätt. Om man målar flaggan som vanligt, fast lite otydligare, har man väl kommit på ett till?

Jag känner mig illa till mods. Det är något obehagligt med en man som fotade kvinnors könshår på 80-talet, bär skinnväst och samtidigt har träffat presidenten.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om att jag ibland ryser när mannen i maskinen på skoltyska annonserar om nästa byte. Jag skulle kunna dregla respektlöst mycket om varför bajsgul egentligen är en vacker färg. Jag skulle kunna slänga ur mig dåliga skämt om hur mycket mer tillfredsställande det är att åka S75 än att dricka tysk latte, med sechsundachtzig procent mjölk, på Eberswalder Strasse.

Alla kinesiska städer byggs nu ut för att efterlikna Shenzhen.

Hos Bai bor det ett bögpar som inte hälsar.
Hos Bai finns det fem valpar i en bur i köket.
Hos Bai finns det en Casio-synth som Bais pappa tog med sig från Irak på 80-talet.
Hos Bai finns det danskt lakrits och tidningar om photoshop på kinesiska.
Bai har en tigertand kring halsen som är 5 cm lång.
Bai pratar med breda Peking r.

Som om det fanns annat att bry sig om: Jag har lokaliserat Daniel Brühl, flanellmannen från Good Bye Lenin. Han bor i Prenzlauer-Berg. Där ser man.

Nöjesguiden-diton Zittys senaste nummer har temat Spiesser, tyska kälkborgare. Sex sidor fyllda med livshistorier om tyska Per Hagmans och en intervju med en man med stora glasögon ("är de neo-konservativa?") - allt i lätt nostalgisk ton. På 90-talet var de häftiga links-jungen som bodde i Prenzlauer-Berg. Nu är de 35, bor i Prenzlauer-Berg, men röstar på FPD och har anammat en syrlig inställning. Om man röker, knullar och fikar i samma hippa område i 13 år, ser indie-turisterna inta gatorna och tvingas välja mellan hippiekollektivet med delad matkassa eller Dietrichs haschkök blir man inte annat.

Jag försöker antyda för Sophie, som målar konceptkonst när hon är förkyld, att hon kanske börjar bli en Spiesser. Hon tar illa upp och pekar på kitschiga, blinkande jullyktor i ett fönster på andra sidan gatan:

- Sånt där gillar en Spiesser.

- Det finns två sorters utlänningar i Beijing, sa Bai, ungefär hälften är eurotrash och dom andra är lite galna.