Jag fikar tjugotre meter från järnvägen. Det är fyra stycken i restaurangen, förutom jag. Ingen av oss säger någonting. Jag letar efter smulor på en stol, medan min espresso kallnar. Utanför väntar inte en enda person på ett tåg som snart ska gå. Personen mittemot tittar på mig. Han tittar endast en kort, kort stund. Hans kavaj är brun och för liten, hans näsa blodig.

Jag fortsätter leta smulor, jag letar på stolen. Jag hittar inga smulor, det finns inte en enda smula i hela lokalen. Nu tittar en annan man på mig, närmast stirrar. Han reser sig upp och går mot dörren. Jag försöker öppna min medhavda bok, men det går inte. Alla sidor är ihopklistrade, varenda sida oläsbar.

-Hur säger jag kitsch på kinesiska?

Läraren rycker på axlarna.

- Hur kan det inte finnas ett ord för kitsch? Allt i Kina är ju kitsch! uttropar den otåliga amerikanen som föddes 1980 iklädd chinos och seglarskor.

Jag skriver en roman om mannen i vitt.

Jag köper ett hus i Gästrikland, en fallfärdig folkskola som jag renoverar i värsta neostataranda, allt för att hitta den rätta känslan. Jag köper en röd skrivmaskin i Sandviken och skriver ett drygt brev till ett låtsasförlag för att inte tappa sugen. Jag berättar för dem att min bok behandlar den postmoderna människans knappa känsloresurser, och tycker inte att det är det minsta pretentiöst. Jag sitter 33 dagar framför min skrivmaskin, äter sommargrönsaker och dricker lingonvin.

Jag ringer mobilsamtal till belgiska, franska och italienska kulturredaktioner och förklarar på SoFo-engelska varför just jag ska skriva en gästkrönika om en "stor" bok som snart släpps i Sverige. Jag busringer till svenska Big Brother-avhoppare och frågar om de vill fotas i vita kläder.

Jag skriver en sida om mannen i vitt, lite hexameter-urbant sådär, och drömmer om förlagsfester och hemma-hos-intervjuer med svartvita helkroppsfoton.

Jag vaknar varje morgon och ser min rostiga skrivmaskin ute på altanen.

Sartre älskas i Paris. Staden där han trots sin ålder och ruttnande tänder knullade vilt med vackra, coquetta unga kvinnor. Han behandlades som en popstjärna där, för att Paris behandlar sina intellektuella så, enligt en artikel jag läste i The New Yorker i somras

Jag förklarar stillsamt att jag tycker Sartre var en gris. Fransmannen brevid mig ser rik ut. Han är klädd för en Ralph Lauren-reklam och har en modells självsäkerhet.

-Tror du inte att kvinnorna ville knulla Sartre, säger han. Ni svenskar är alla moralister. Så rigida. Jag har bott med två svenskar i London. Så jag vet.

-Visst, säger jag. För så är det ju.

Men jag undrar ändå var gränsen går. Kan man fortfarande respektera honom om han bär shorts? Om han visar sig vara en kolonialist trots sitt umgänge med både horor och intellektuella från tredje världen (eller kanske just därför). Om han dricker upp allt vin på din fest för att det är gratis. Om han köper valp för att döda tristessen och hyr in en städerska som kommer hem till honom sex timmar om dagen. Ska man då fortsätta att lyssna på hans prat? Låtsas kanske att allt är normalt?

Jag hade tittat mig själv i spegeln ofta under eftermiddagen. Men Li Yi kom inte med planet hem från Guizhou. Jiabao kom hem istället och berättade att Li stannar kvar. Hans familj och löftet om daglig pussy hade honom.

-Han kommer hit om en dryg månad och plockar upp sina saker.

Jag satte mig barfota på hallbordet och började gråta.

Li ringde senare,
- Ca va?
- Non, ca va pas, svarade jag.

Paul är 27. Paul kommer från USA. Paul forskar i opera. Paul har ljusgröna byxor. Paul har gråtit till 12 filmer i sitt liv. Jag känner Paul, lite grann.

Det jobbar så mycket folk överallt, två i varje sketen butik. Minst. I en restaurang med fyra kunder kan det finnas tio bakom disken och fem till inne i köket. I mitt bostadområdet har vi tre vakter vid porten som står mest och snackar skit med varandra, en man som sitter vid ingången till vårt hus och en kvinna som jobbar i hissen. Hon är bara där från 09:00-17:00 så för det mesta får man trycka på knapparna själv.

Fantasier där jag går runt och effektiviserar allt omkring mig spelar som en neoliberal slasherfilm inne i mitt huvud. I mina tankar håller jag en stor röd tuschpenna och ritar ett sträck över mannen vid ingången, hisskvinnan och två av de tre vakterna.

Li pratar rytmiskt i telefonen. Han gav mig en chiliplanta idag som växer i en grön smörlåda. Han ska hem imorgon för att fira nyåret. Han frågade om jag inte skulle hänga med.
- Det blir inte dyrt, sa han. Det är vackert där. Det finns berg och alla odlar chili.

Li har köpt nya kläder och motionerar varje dag inför hemresan. På tavlan i hallen har han skrivit: xin nian xin wo - nytt år ny jag. Jag skrev: zhangland shi fandui gaige de - alla kackerlackor är reaktionärer. När Jiabao kommer hem ska vi lägga ut kackerlacksfällor. Huset är bara sju år gammalt men det väller med kryp trots vintervädret. Dem klänger längst väggarna i badrummet och i skafferiet.

Zhang ringer och berättar att hon blev rånad igår utanför den japanska ambassaden.
- En av männen hade en lång kniv, den andra en liten och dem hotade att skära min handled.
- Så hemskt Zhang.
Hon gråter.
- Det är nära nyåret och alla vill ha råd att åka hem så dem har inget val, förklarade hon. Men visst är det typiskt att det hände just utanför den japanska ambassaden.

Jävla Japan.

Berlins vackraste byggnad ska rivas. Palast der Republik ska rivas. Det är synd. Det är ju nästan farligt ostalgiskt att beklaga sig, men ändock. Istället ska man bygga ett Humboldt-forum som ska se ut som Berlins gamla slott. Protesterna mot rivningen är enorma, men faktum kvarstår. Snart är Berlin lite mindre Berlin.

Det är ju faktiskt lite roligt. Filmen Masjävlar har premiär i Tyskland och heter här Zurück nach Dalarna. Den beskrivs som en Bergman-light som går rakt in i hjärtat. Historien om regissören Maria Blom slutar med, och jag citerar: "Heute lebt sie selber da, wo alle leben wollen - in DARLANA!"