Det jobbar så mycket folk överallt, två i varje sketen butik. Minst. I en restaurang med fyra kunder kan det finnas tio bakom disken och fem till inne i köket. I mitt bostadområdet har vi tre vakter vid porten som står mest och snackar skit med varandra, en man som sitter vid ingången till vårt hus och en kvinna som jobbar i hissen. Hon är bara där från 09:00-17:00 så för det mesta får man trycka på knapparna själv.

Fantasier där jag går runt och effektiviserar allt omkring mig spelar som en neoliberal slasherfilm inne i mitt huvud. I mina tankar håller jag en stor röd tuschpenna och ritar ett sträck över mannen vid ingången, hisskvinnan och två av de tre vakterna.

Li pratar rytmiskt i telefonen. Han gav mig en chiliplanta idag som växer i en grön smörlåda. Han ska hem imorgon för att fira nyåret. Han frågade om jag inte skulle hänga med.
- Det blir inte dyrt, sa han. Det är vackert där. Det finns berg och alla odlar chili.

Li har köpt nya kläder och motionerar varje dag inför hemresan. På tavlan i hallen har han skrivit: xin nian xin wo - nytt år ny jag. Jag skrev: zhangland shi fandui gaige de - alla kackerlackor är reaktionärer. När Jiabao kommer hem ska vi lägga ut kackerlacksfällor. Huset är bara sju år gammalt men det väller med kryp trots vintervädret. Dem klänger längst väggarna i badrummet och i skafferiet.

Zhang ringer och berättar att hon blev rånad igår utanför den japanska ambassaden.
- En av männen hade en lång kniv, den andra en liten och dem hotade att skära min handled.
- Så hemskt Zhang.
Hon gråter.
- Det är nära nyåret och alla vill ha råd att åka hem så dem har inget val, förklarade hon. Men visst är det typiskt att det hände just utanför den japanska ambassaden.

Jävla Japan.