Sartre älskas i Paris. Staden där han trots sin ålder och ruttnande tänder knullade vilt med vackra, coquetta unga kvinnor. Han behandlades som en popstjärna där, för att Paris behandlar sina intellektuella så, enligt en artikel jag läste i The New Yorker i somras

Jag förklarar stillsamt att jag tycker Sartre var en gris. Fransmannen brevid mig ser rik ut. Han är klädd för en Ralph Lauren-reklam och har en modells självsäkerhet.

-Tror du inte att kvinnorna ville knulla Sartre, säger han. Ni svenskar är alla moralister. Så rigida. Jag har bott med två svenskar i London. Så jag vet.

-Visst, säger jag. För så är det ju.

Men jag undrar ändå var gränsen går. Kan man fortfarande respektera honom om han bär shorts? Om han visar sig vara en kolonialist trots sitt umgänge med både horor och intellektuella från tredje världen (eller kanske just därför). Om han dricker upp allt vin på din fest för att det är gratis. Om han köper valp för att döda tristessen och hyr in en städerska som kommer hem till honom sex timmar om dagen. Ska man då fortsätta att lyssna på hans prat? Låtsas kanske att allt är normalt?